Styrka..

Kom och tänka på det imorse på G till jobbet.
Vad är det med styrka egentligen?
Vad är det med att vara stark?
När man var en tvärhand hög så mätte man ju alltid styrkan med de andra dagisbarnen antingen genom regelrätt slagsmål eller genom herren på täppan osv.
Skall dock tilläggas att jag inte var involverad i slagsmål.
Har aldrig varit faktiskt.
Fegis jag är.
Then again.
Där hjärnan tar slut tar nävarna vid.
Så det måste ju säga nått om mig iaf :D
Back to topic.

Redan på dagis så blev man rankad i styrka.
Eliten sållades ut och sillmjölkarna fick höra det.
Men det var alltid bland grabbarna som styrkan mättes.
Tjejerna blandades aldrig in i styrkemätningen.
Tjejer var ju konstiga då, nu också för den delen.
Men tjejbaciller... Usch... Nej... Aldrig!

Kom nu på att jag faktiskt har varit så där jätteilsken som liten.
Jag var 5-6 vet jag.
Låg ett dagis nära där jag bodde och eftersom jag inte riktigt hade så mycket vänner vid den tidpunkten så brukade jag springa ner till det dagiset och leka.
Då fanns det en kille som var äldre där.
1 eller 2 år äldre än mig.
Han började reta mig för att jag lekte med tjejer och hånade mig för att jag hade tjejbaciller. Och som en 5-6 åringen så e de det sista man ville höra. Jag blev alldeles oerhört jätteilsken när han inte slutade kalla mig för det så jag hoppade ner från hustaket där jag satt och ner i sandlådan där han var och fick tag i en "leksakskratta" som inte var i plast utan i ren metal.
Sa åt honom att sluta men han fortsatte så...

SMACK!!!

...svinga jag krattan å satte den i pannan på honom.
Eftersom den var av metall så satte sig krattan fast i skallen på honom. Och han tjöt som en stucken gris.
Undrar varför ;)
Jag sprang som en galning från platsen och hem.
Idag har han 4 jack i pannan.
Men han höll käften efter det iaf.
Har dock inte sett honom på ett par år nu.
Vi gick i samma skola senare men han sa aldrig ett ord till mig.
Kanske han kom ihåg vad som hände tidigare han sa nått till mig?

Men när man var liten och började munhuggas så vart alltid papporna inblandade också.
"Min pappa är starkare än din pappa."
"Min pappa är större än din pappa och slår honom."
Man hörde aldrig nån säga "Min mammas kökskniv är större än din mammas." Det var alltid pappor och brorsor som var inblandade.
Undrar om tjejerna nånsin hade samma maktkamp och ranking på dagiset som vi killar hade på den tiden? Kanske de jämnförde hur många My Little Ponyisar de hade eller hur många dockor?
Men det där med styrka.
Varför var det viktigt att visa sig stark eller att vara det?
Är det en av de idealen som bejakar mansbilden eller könsrollen?
Att vara stor och stark?
Rent logiskt och man tittar på evolutionen eller zoologin så är det alltid de starka som överlever och de svaga hamnar efter.
De starka är de som får föröka sig mest och med flera samt beundras av andra individer oavsett art.
Men inte fan tänker man så när man knatar på dagis och det man mest ser fram emot på dagarna är mellis eller kuddrummet.
Hela mönstret följer sen upp i högstadiet men helt plötsligt ändrar sig karaktären till att bedömmas som tuff.
Vilka som tillhör det tuffa gänget och vilka som är nördarna.
Jag var ganska flytande och umgicks mellan både grupperingarna.
Både med folk från den "tuffa" gruppen och med "töntarna".
Men om man kollar på de som tillhörde de tuffa idag så har de flesta barn som de fick tidigt och eller har blivit straffade enligt lagens arm. Några har också gått ner sig bland droger och några har t.o.m dött.
Kollar man på töntarna så har vi musiker, poliser, jurister mfl.
Så är denna styrka som man ska visa och hävda sig genom som liten någon som helst betydelse?
Vad betyder styrka idag egentligen?