Vad gör man i Bryssel?
Vad finns att se?
Jag kanske skulel ta reda på det?
Åker dit på fredag och hem igen på söndag kväll.
Bo på hotell å grejor.
Allt för att folk vill ha sällskap.
Iofs så vart jag bjuden och sånt tackar man inte nej till.
Jag menar.
Skulle du?
Så det blir ännu en helg med slutarsmatter och en
massa foton antar jag.
En liten mimisemester kanske man kan kalla det.
Men samtidigt så blir man ju fundersam.
Varför?
Varför backar man och blir lite reserverad av sig när
nån visar lite intresse för en?
Är det för att skydda mig själv, eller jag vet att
det är därför, utan jag undrar mer över varför
jag gör det instinktivt.
Även fast jag inte vill så gör jag det.
Kanske nån form av automatiskt försvar för att skydda
sig själv från att må dåligt igen?
Ungefär som hur man lär sig som barn.
Slår man sig så vet man att det gör ont.
Och troligen så vet man att man bränner sig illa om
man lägger handen på spisplattan.
Men varför lär man sig inte på samma sätt när det
gäller folk och fä?
Jag har ju blivit biten av hund när jag var liten.
Men fortfarande så har jag inga problem med hundar.
Borde det inte vara tvärtom?
Om man ska gå på den linjen att man lär sig av
sina misstag?
Men ändå gör man inte det.
Är det den stora skillnaden mellan känslor och fysika men?
Känslor kan ju fortfarande orsaka smärta.
Även fysisk sådan.
Been there, Done that.
Ändå så lär man sig inte?
Eller kanske jag bara har blivit för cynisk med för
lite hopp på mänsklighetens sidor att jag bara
skiter i allt?
Chase is better then the catch?
Ibland undrar jag verkligen om man kanske skulle gå
till en hjärnskrynklare och få ett nytt utlåtande.
Jag var ju ”Lite Mysko” enligt psyket på mönstringen.
Undrar hur det har utvecklat sig under de senaste 11 åren.
Svårt att tro att det har blivit åt det mer ”normala”
hållet vad det nu innebär.
Vid god psykisk hälsa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Svåra frågor vännen, svaren är nog egentligen löjligt enkla när man väl kommer på dem.
Försvarsmekanismer är så svåra att göra sig av med... men frågan är vad tusan en skrynklare egentligen kan komma på. Ge en ett gradtal på hur långt från det "normala" man är? Min sa bara att hon var mycket orolig för mig, att jag hade ett mycket destruktivt beteende... hjälpte ju mig mycket att veta det.
thilda: en skrynklare kan göra mycket. en bra skrynklare är inte där för att sätta dej på en skala hur mycket du skiljer dej från normen. en bra skrynklare är där för att försöka hitta änden på tråden o nysta upp trasslet som gör att du fastnat i ett visst beteende eller en rädsla eller någonting annat som hämmar dej. eller får dej att mörda folk :P
Jissssses Ecci...
Du måste verkligen komma i kontakt med psykvården. De är inte som dina utopi tankar. Pratar av erfarenhet. Du kan ju ta den diskutionen med min syrra annars.
EN BRA SKRYNKLARE! ARGH, jag vet hur många skrynklare är, har inget med utopi, ni e så pessimistiska att ni tillomed hoppar över ordet "bra" för att det är positivt :P en bra skrynklare finns inte i den allmänna psykvården, nils-erik eriksson här på kobben, svindyr, privat, inte del av mentalvårdsbyrån. HAN är bra, han gör det en skrynklare SKA göra. inte vad de inom den kommunala vården gör. dvs märker dej o skriver ut lite piller så att du håller käft. Han är inte som dina pessimist tankar ;) :P eaven in a big pile of shit there's something positive.
Nu vet jag inte hur skrynklare funkar på kobben.. Men när herr chefsöverläkare tillika psykolog på BPU på Karolinska Universitets sjukhuset säger... "Tyvärr men jag kan inte hjälpa dig"... Då vette fan... oavsett hur privata de må vara
bah inte beöhöver han va så bra bara för att han är chefsöverläkare :P bra på administration kanske :P
Skicka en kommentar