The drawback..

Vart tyst här i 3 månader nu...
Hört det från många håll.
Jag vet inte varför riktigt, inte haft nån vidare motivation men samtidigt har det varit relativt tuff psykist de senaste månaderna.
Mycket tankar och funderingar om det som har varit och vad som kanske kommer i framtiden, mesta delen med mig själv.
Vad jag ska göra eller framför allt hur jag ska göra.

Många frågor som oftast inte har något svar alls.

Trodde inte jag skulle kunna hamna i den här situationen, kunde inte se mig själv ha de problemen tidigare, men ack så fel jag hade. Enda som saknades då de tankarna kretsa var åldern. Den har jag nu.
Och det växer sig starkare. Jobbigt.
Allt är ett jefla mörker. Ingen ljuspunkt att navigera efter.
Totalt mörker där man är ensam, vilse och ovarse.
Nu och då dyker det upp en glimma på horisonten som ger en en strimma hopp men den glimman visar sig bara vara en synvilla och vemodet gräver sig djupare.
Inte lätt att vara en optisk illusion för andra och hålla fasaden utåt.

Har alltid tyckt att psykopharma är en utväg som folk väljer för att de inte är starka nog med att tampas med livet som det är.
Det är en enkel utväg.
Men hur mycket mörker ska en människa kunna tåla innan det blir för mycket?
Var går brytpunkten innan man blir totalt blind och rösterna i huvudet, de där små som man kan stänga ute, har vuxit i styrka till en orkan och som med ett öronbedövande vrål får en att vilja avsluta allt för att få tyst på dem?

Alla har vi våra brytpunkter.
Var går min? Hur långt e det kvar? Vad blir det sista anropet?
Att få vara smärtfri en endaste dag.
Så man kan andas.
Leva.


Mars.. romarnas krigsgud och motsvarighet till grekernas Ares..
Denna månad vi lever i just nu.
Vad står på spel?
Enda större denna månad som jag har ett finger i är min fördelsedagsfest den 27e Mars. Dock så har jag bestämt att det ska vara en mustasch fest.
Alla som deltar måste ha mustasch, både män och kvinnor.
Äkta eller fejk spelar ingen roll så länge de har en och allt detta för en orsak.
Har bett folket att istället för atty köpa drinkar å öl och saker till mig så får de donera i en stor låda som jag ska ha framme.
Alla pengar som jag får in under kvällen ska jag senare donera till prostatacancer forskning.
Prostatacancer är den vanligaste formen av cancer i Sverige, följt av bröstcancer.
I Januari publicerade socialstyrelsen statistik som visar att per den 31a December 2008 så hade 70 459 män fått diagnosen prostatacancer och av dessa hade 40 241 män fått diagnosen under åren 2004-2008.
Har redan kommit till sinnesro med det faktum att med min familjs sjukdomshistoria så kommer jag med största sannolikhet få cancer.
Det accepterade jag för längesen och jag vart inte alls förvånad den där dagen i
Jag har varit lyckosam en gång.. Vad händer nästa gång?