97% Human...

Imorgon är det 2 år sen jag var med om den värsta bilkrashen
jag upplevt hittills. Olyckan som inte bara skrotade min bil
och skadade mig, men som också förändrade mig själv
som person och mitt liv.
Som fick mig att tänka mer och inse saker jag blundat för tidigare.
Som fick mig att bli mer känslosam som person.

Mycket har hänt under de 2 åren.
Mycket har jag gått igenom och famför allt mycket tankar.
Tankar på mitt liv och vad jag har gjort.
Vad jag har missat.
Vad jag har att vinna.
Tankar som jag inte har haft tidigare i livet.
Saker som jag har blundat för.
Men även hur jag har blivit begränsad i mitt dagliga liv
på grund av värk och de skador jag åtdrog mig av olyckan.

Det syns inte på mig, men smärta syns sällan utåt.
Såvida man inte grimaserar eller gör andra ansiktsuttryck.
Jag har lärt mig att leva med mina "besvär" som
påminner sig ibland.
Inte alltid jag tänker på dem heller.
Det har blivit en vana.
Men ibland inser jag att jag har skador då jag inte kan göra ett
visst moment under en viss belastning.

Igår fick jag slutligen beskedet från Folksam.
Mitt försäkringsbolag som jag hade när jag blev påkörd.
2 år tog det för dem att utreda det hela och deras slutbedömning
lyder som följande..

"Dina kvarbestående besvär till följd av skadan bedömer vi till
3% definitiv medicinsk invaliditet fr.o.m 051024"

Diagnosen lyder "Distortion i halskotpelaren S13.4"

Jag är numer alltså enbart 97% människa. 3% skadad.
Även trots jag vet att folk hävdar att jag är mer skadad än så.
Men jag antar att det är den psykiska biten som kommer in där.
Och sånt lämnas ingen ersättning för så vitt jag vet.

Kändes ganska jobbigt att läsa igenom utredningen och alla
journaler från alla läkare och specialister som jag varit hos.
Alltid spelades upp i skallen igen.
Alla känslor, all smärta, hur dåligt jag mådde.

Nu ska jag bara komma på vad jag ska göra med mitt
skadebelopp som jag får för min invaliditet.
Kanske jag kan muta min chef med att ge mig en månads
semester till?